hermione12

Sju dosor snus,

Jag kan rispa fotsulorna på koraller och klättra på elysiums pyramider.

"Två år tidigare hade jag i en piratupplaga av en viss encyklopedi upptäckt en summarisk beskrivning av ett land som inte existerade; nu skänkte mig slumpen något värdefullare och mera krävande. Nu höll jag i mina händer ett omfattande systematiskt fragment av en okänd planets hela historia, med dess arkitektur och stridigheter, med dess mytologiska fruktan och språkens sorl, med kejsare och hav, med mineraler och fåglar och fiskar, med algebra och eld, med dess teologiska och metafysiska diskussion. Alltihop välskrivet, sammanhängande, utan att vara märkbart dogmatiskt eller parodierande." 

Jorge Luis Borges, Tlön, Uqbar, Orbis Tertius

   Med en skälvning, som mer kan kallas för en kollektiv kroppslig intuition än en darrning av jordakroppen, ändrade sig vädret, mulnade till och där de nu stod och unisont hade börjat titta rakt upp i oändligheten kunde de skönja en mörk fläck på himlen. Någonting var det som föll, det var för dem alla helt klart, men frågan var lika självklart vad. Fläcken nådde aldrig en avsevärd storlek och plötsligt föll den ner med en liten duns på ängen några meter från dem. Fågeln måste mött döden nära dess skapare, för vid tiden den nådde marken var den alldeles likstel. En svag oro spred sig bland dem, som ännu pendlade mer åt nyfikenhet än skräck, men när en av dem såg upp märkte hon att himlen var full av mörka fläckar och när fler fåglar mötte marken med en duns såg resten upp på det duggande fågelregnet. Kvinnan rörde sin gravida mage och började springa och de andra såg samma utväg. 
   Ängen de flydde var stor, utan ett enda träd som skydd. Varje duns som ljöd verkade vadderad, gräset fungerade som stötdämpare och det hela kunde beskrivas som en tystnad, om än lite störd. Medan de sprang i denna onaturliga tystnad (även om ingen av de hade upplevt detta tidigare verkade tystnaden mellan dem också vara av den onaturliga arten) ökade dunsarna, det övergick från ett duggregn till spöregn och kvinnan funderade i sin, med all makt kontrollerade, hysteri över ett fågelrike i skyn, större än en människa kan greppa, ovanför deras blickar. För nog var det här fler fåglar som föll än vad som borde vara potentiellt möjligt, tänkte hon. Kanske sitter deras skapare med löpande hand och ger dem liv för att med en gång falla ner döda, kanske är det ett effektsökeri som utartade i grymhet, eller också är det likadant med människorna, detta grymma löpande band av liv. 
   Gatorna när hon nådde dem var rena från lik men en tyngd låg i luften, det var ett ljummet kaos bland människorna, för fåfänga för att skrika och gråta när inget substantiellt hot fanns att rädslas, trots att de alla kände av samma överhängande fara. Kvinnan sprang upp och ner för samma gata, intill en gammal slusskammare som förband två sjöar. Hon var trots sin ringa ålder glad över sin graviditet och ville se sitt barn när det kunde tänkas bli dags, vilket fick hennes rädsla att dubbleras och också en ny ilska gentemot hotet att gro. Hon hade däremot i den tysta hetsen och i sin koncentration på sin egen person och kropp glömt bort hennes bror hon lämnat på ängen, vilket gjorde att rädslan och ilskan fick sällskap av en djup skam och en ännu större oro än tidigare. Hon fortsatte springa gatan upp och ner, det var en ganska stor och lång gata av smutsiga stenplattor och under en av de otaliga turerna uppför och nerför denna hördes en av dessa stenplattor krasas. När hon hastigt vände sig om fick hon se orsaken till det hela, och liksom hon trott var det en livlös fågel.
   Längst upp vid denna slusskammargata syntes hennes bror, och likt vilken schablonbild som helst sprang de fram till varandra och han satte sin nakna rumpa i hennes knä och grät. 

 

"- (...)Han tar upp två pistoler ur fickan. Genom duk. Utan vittnen. Vad ska man med vittnen till när man om fem minuter ska skicka varandra in i evigheten? Vi laddade, spände ut duken, ställde oss i färdigställning, riktade pistolerna mot varandras hjärtan och såg varandra i ögonen. Plötsligt trängde tårar ur ögonen på oss båda, vi började båda darra på handen. Båda på samma gång! Och så, naturligtvis, omfamning och vi överbjöd varandra i storsinthet. Fursten ropar: hon är din, jag ropar: hon tillhör dig! Alltså med ett ord...med ett ord...ska ni bo här...här hos oss?"

   Som en trind liten snorvalp gick jag med snabba steg till affären och smackade med munnen. Jag hade sju minuter på mig innan det var dags för Sankte Per, eller vad nu mannen som skötte affärns stängningsdags kan tänkas heta, att stänga himlens portar. Jag hann naturligtvis, och gick tillbaka med ett knyte godis under armen och såg fram emot min syndigt breda soffa i vilken jag skulle åtnjuta chokladen och de sura napparna (nåja jag smakade lite på vägen, men det säger mer om godisets smak än om min förmodade brist på karaktär). 
   Väl framme lade jag mig ner, drog ner tröjan över den runda magen, rev bort den största delen av godispåsen för att på allra smidigast vis kunna slinka ner mina små barnsliga och ivriga händer och enkelt kunna fiska upp godsakerna. Jag, som är en person som ändå känner till mina egna små särdrag, river av detta i förväg med hänsyn till just mig själv. Nog visar man allt lite vördnad inför sin egen person ibland, säkerligen oftare än vad man tror. Hursomhaver så ter sig en av mina särdrag så att jag använder mig av ett konstant fingerflöde under godisätande, lika precist och skickligt som en jonglör: så fort den ena godbiten nått mun är handen i all hast påväg ner mot påsen igen där fingrarna snabbt urskiljer godbitarnas form och då registrerar deras förmodade smak och försöker matcha dessa med munnens nästa smakpreferens alltmedan den första smaksensationen just startat, och allt detta utan att behöva tänka. Det hela, för att överdriva, och det får man, är en fråga om millisekunder. Om jag inte visste bättre skulle jag kunna förmoda att det är en medfödd talang, denna, men eftersom Gud är god vet jag lyckligtvis just bättre, så pass att jag i mina skarpaste stunder tillochmed kan förkasta mitt sunda förnufts skapare.      
   Nåja, jag initierade denna gottisprocess och kastade ifrån mig en alldeles förskräcklig bok som jag oengagerat läst hälften av och tog istället fram Idioten, men vad händer så fort godiset är slut och jag stött på alltför många titlar såsom furstar, grevinnor och tjänstemän, då jag i en oändlighet bläddrat fram och tillbaka mellan sidorna för att identifiera alla dessa milslånga, och för mig högst ansiktslösa, namn (och jag känner mig ändå ganska bekväm kring namn som Nezahualcoyotl och Ixtlilxochitl I), då jag sedan länge gått vilse i historien i min ihärdiga envishet att nogrannt urskilja vem som är vem, annars tänker jag minsann inte fortsätta med läsandet (trind liten snorvalp, sannerligen!), vad är det som då egentligen sker efter blott fem sidor. Jo ser ni, jag somnar, och gott dessutom! 
   Det tycks eka fnitter ur min bokhylla, och inte skulle det förvåna mig det minsta om jag mitt i kusliga natta kommer, på andra huvudkudden, finna Hjälpsamma Artur, den söta lilla barnkammarhistorien om en vovve med hjälpsamma intentioner som ofta slutar i katastrofala resultat till hans förtvivlade ägares förtret, inbunden i ljusblått och prydd med en göllehund med söndertrasad tidning i käfta. Just inatt kommer blod drypa längs bokryggen. Darrande ska jag fatta barnaboken, och stigande ska fnittret från bokhyllan ljuda igen, och en vinande vind mellan böckernas sidor ska viska: 

Klockan knappt fyra slå, 
oss du aldrig kommer nå.
Skatta högt din bok i hand,
den enda i ditt fantasiland.
Vi, vi kräver trots allt tanke och hjärna,
skaffa dig dessa ting mer än gärna.
Men tills dess får du Artur åtnjuta,
och försök inte med att oss bränna och tjuta,
vi går aldrig upp i rök, vi finns alltid kvar,
i tusentals hem och i oändliga exemplar.
Ta nu din Artur och somna in, Emilia liten 
Låt läsandet av oss ske av den intelligenta eliten.

-NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!

Jag är ett geni! Ett fumlande, lättjefullt, fruktlöst, ängsligt, hätskt och enfaldigt sådant. Åh du Konjunktiv så jag förbannar dig, så mycket min överläpp instinktivt rycker för att blotta tänderna när jag tänker på dig, så oförståndigt jag ser på hur du böjer dig och ålar och krånglar i mina indikativa händer. Inte ens som den skickligaste Flamel skulle jag kunna förvandla dig till guld, utvinna godsakerna ur ditt användbara kött, men om du åtminstone skulle ha förbarmande över mig och anta kvicksilvers skepnad, för nog måste kvicksilver blänka och upplysa mer än den öken du idag är gör. Låt oss i armkrok nå Rubedo tillsammans. Låt mig tala simmande och hastigt och alldeles korrekt, låt mig välkomna dig till mitt omedvetna.
Ack jävla helvete.

   De tre kullarna var av samma storlek som de alltid varit, inte stora men alldeles tillräckliga att vittna ur ett barns höjd. De ståtade med en ojämn yta, i vilken ingen filosof med rason och vett skulle finna logik och där ingen matematiker med minutiösa uppställningar skulle finna en genomkrets.  
   Hela Häggvik är brokigt och udda och utan känsla för genomgående arkitektur, ena sidan av vägen kantas av lysande gula hus, klossar med rundade kanter, och andra sidan kantas av en nalkande pizzeria/ristorante som lika gärna kunde befinna sig i utkanten av en grekisk familjeturistby. Allt var till en början mindre än förut, pizzerian som förut låg på andra sidan jordaklota låg nu fem minuter från mitt gamla hem. Men ju mer jag betraktade det hela föreföll vyn att expandera, den vajade fram och tillbaka och slungades i tiden och plötsligt stod jag där med mina unga ögon och med en rebellisk känsla av att vara längre hemifrån än vad jag är tillåten och ängslighet över detsamma.
   Det hela verkade, i sin stagnation, ha upphört att vara.

Idag sitter jag alldeles allena i Hogwarts, utan Anjas eller Marias älskvärda eller kanske bistra, skolsugna eller kanske skoltrötta uppsyner. Jag ska läsa tills mina ögon blöder i ett evigt sorl från ekonomistudenter, och efter ett tag kommer jag högtravande, med en blick som utstrålar trötthet och nonchalans, lunka fram till kiosken och sno ett par plastbestick och sen sätta mig ner och äta upp min kalla mat, men då lite försynt för att inte smacka för högt och störa de andra adepterna. Sen kommer jag med all förmodan åka hem och insupa lite lugn i kvällningen, treva med händerna över synthen och skapa ljud lika mycket som de som förstår noter skapar ljud. Sen ska jag höra hur mitt hjärta slår under min svampklänning som hänger på min kropp som en fantasi och föreställa mig en oändlig mängd drömscenarion, eller möjligtvis tre stycken, alla vars början förankrar sig i verkliga förgågna kvällar. "Tänk om..." ska jag svärmiskt undra och kanske ska jag gråta kanske ska jag somna.